Vem är du om du inte gör något – vem ligger bakom den som presterar?

Jag ska villigt erkänna att en av mina största utmaningar är att känna att jag duger, även när jag inte presterar. Även om jag inte uppnår perfektion, som följd av att maniskt ha suttit och pillat lite mer än vad någon någonsin skulle ha lagt märke till, eller sett värdet med. Förutom de som själva är perfektionister då kanske. De känner skillnaden och synar i kanterna i lika hög grad som jag. Är det för dem eller mig själv jag lägger de extra dagarna av arbete?

Jag är alltså perfektionist och samtidigt konstnärligt lagd och har ibland lite utmaningar med tålamodet.

Som när jag träffade ett medium på en hälsomässa och han sa till mig:

”Det enda problemet du egentligen har, och det är en STOR akilleshäl, är ditt tålamod”. Sedan skrattade en människa på andra sidan mässhallen, och han nickade åt dess håll: ”Kvantfältet ger omedelbar feedback. Störigt va?”. Han pratade mycket om skillnaden mellan 3D och 5D och på den tiden var det termer som för mig kändes väldigt märkliga att ta till sig och förstå. Idag i och med uppstigningen är dem ju högst aktuella.

För mig är tålamod lite som att behöva stå ut med saker som inte är som de ska. Exempelvis som när jag har en färdig vision av hur något ska vara, men som inte manifesteras så snabbt som jag önskar. Eller som när jag inser att jag har gjort några missar halvvägs in i ett moment och inte kan nyttja undo-knappen. För i verkligheten utanför den digitala världen finns ju inte en undo-knapp.

Att göra ogjort skulle ju vara lite som att du aldrig behövde lära dig något, och det kunde ju ha varit skönt, men frågan är om det hade varit så meningsfullt? Att tappa den där ugnsformen med färdiggräddad vegetarisk lasagne så att den spills ut över golvet precis innan servering, känns ju inte så roligt. Det förstör ju lite den perfekta planen med att laga middag och sedan äta den tillsammans i harmoni. Det är lätt då att reagera och för mig pyser det lätt fram irritation vid sådana tillfällen.

Frågan jag behöver ställa mig då är om det är viktigare att uppnå perfektion (att genomföra planen utan några misstag), eller att ha en trevlig stämning tillsammans med min fru? Och hur mottaglig är jag i ett irriterat sinnestillstånd för en sådan fråga tror du? Hur villig är jag att släppa på min prestation, till förmån för att glädjas tillsammans? Och varför behöver saker egentligen gå enligt plan? Det kanske inte ens var för allas högsta bästa?

Perfektionism kommer ju inte från ingenstans, utan är något som präglas av miljön du vuxit upp i. Den omgivning som färgat dig enligt planen du lagt innan du kom hit. Visst är det lockande att tänka att allting bara drabbar oss och att vi bara är offer under omständigheterna? Inte skulle väl vi själva bära ansvar för våra barndomsupplevelser och trauman som vi av någon outgrundlig anledning hamnat i?

Sen är det ju givetvis så att alla ansvarar för sina egna handlingar. Men faktum är att det är vi själva som valt vad vi ska vara med om i vår Livsplan. Vi har till och med valt våra föräldrar, trots att det i många fall kan kännas som att de hämmar vår utveckling och kommer från en helt annan planet. Idag inser jag att det senare troligen är fallet. Sedan vilka planeter och galaktiska raser vi alla kommer ifrån återstår för mig att upptäcka.

I min familj kände jag mig alltid som det udda barnet som inte passade in. Jag ville jobba med musik och mina föräldrar och min omgivning tyckte att jag skulle satsa på något tryggt arbete som gav en stabil inkomst istället. I grundskolan kunde jag sitta i timmar och öva skrivstil eftersom det kändes så härligt. Jag hade redan som pojkspoling och har än idag ständig musik i huvudet som tonsätter tillvaron. Jag var öppen och de var stängda. Jag gillade pizza med frukt och de gillade pizza med skaldjur.

Skolgångsåren var fram till gymnasietiden en plåga, med daglig mobbing som resulterade i låg självkänsla som till slut ledde till att jag kände starkt självförakt. Ur detta föddes också behovet av att prestera, eftersom jag märkte att när jag var duktig på något så blev jag omtyckt. När jag visade upp något som andra uppskattade så var jag värd något. Men det fanns också en gräns för hur mycket jag fick glänsa, för om den gränsen överstegs så räckte det som anledning till att gå till attack mot min värdighet. Det var förstås en svår balansgång – att prestera på topp utan att ta för mycket plats. Sättet jag kanaliserade smärtan jag kände inombords var genom musik och serieteckningar.

Det var inledningsvis mycket mörka och brutala teckningar och skisser av extremt uttrycksfulla och bisarra ansikten. Musiken jag skapade tillsammans med min barndomsvän låg inom elektronisk musik som gränsande åt techno. När jag sedan närmade mig gymnasieåren och började känna mig friare och gladare började även musiken bli mer harmonisk, melodisk och dynamisk. Jag fann snart mitt kall inom symfonisk musik som jag känner innehåller en fullständig palett och ger utrymme för mest kreativitet.

Inom ramen för min kreativitet finns även perfektionism inbyggd, vilket kan resultera i att jag är inställd på att få det att låta snyggt, framför att vara i flödet. Om jag jämför med vad jag åstadkom i antal verk från sen gymnasietid till strax därefter var det mängder med musik, säkert flera låtar i veckan. Idag kanske jag skriver ett verk per månad som högst. Skillnaden i sound är förstås stor. Då lät det väldigt mycket MIDI och orealistiskt, men känslan av glädje och att vara i flödet var större enligt min upplevelse, eftersom jag inte brydde mig så mycket om att uppnå ett perfekt sound.

När jag lyssnar på riktigt bra musik så är ju soundet inte det viktigaste, även om det spelar viss roll, utan det är snarare känslan musiken väcker inom mig. Sound är egentligen sekundärt mot emotion. En bra låt är alltid en bra låt, oavsett om den görs i olika tappningar, men det finns förstår undantag på detta med. Musik som berör är bra musik enligt mig (med undantag för musik som skapar obehag eller disharmoni).

Det jag idag har fått jobba bort är alltså tendensen till att uppnå perfektion, till förmån för att uppnå något alls och i förlängningen att kunna känna glädje över att skapa. Det finns därför tusentals alster som aldrig blev klara för att de inte var bra nog. Kanske var detta ett sätt att göra mina föräldrar nöjda – ”titta så bra det blev till slut, trots att han valde musiken”. Jag kunde ju inte komma med vad som helst, utan det behövde uppfylla en viss förväntan som jag trodde fanns. Detta mönster och de höga krav jag ställer på mig själv ligger helt hos mig själv.

Utmaningen idag är att gå från att känna att jag måste uppnå något till att bara vara i flödet. För att återkomma till rubriken och den inledande frågan: Vem är jag om jag inte presterar? Svaret för mig är naturligtvis Kärlek och med detta en känsla av eufori. De gånger jag upplevt detta tillstånd är när jag varit helt i flödet av skapande, utan en tanke på vad det ska leda till, eller hur det ska uppfattas av mig själv eller andra. Då övergår prestation som via en alkemisk process till flöde, vilket föder ett lugn som är vårt naturliga tillstånd. Det blir meditativt, snarare än stressigt. Oavsett hur länge jag sitter och arbetar. Tiden försvinner och fem timmar känns som en timme.

Jag tror alla har upplevt detta tillstånd någon gång. Att bara vara är det skönaste tillståndet. Paradoxalt nog så är det också då vi kan skapa som mest och bäst. Därför är prestation också en illusion skapad av egot och något vi helt kan bortse ifrån. Det gäller bara att påminna sig om detta när en fastnar i prestation. Vi är som bäst när vi bara är, inte när vi försöker att göra.

Med kärlek,

Patrik Tibell